• Personligt,  yoga

    Bara smeker väggen lite

    ”Jag kommer aldrig att gå in i väggen. Jag är inte tillräckligt brydd om mitt jobb.” Det är rätt många år sedan jag sade så och jag har fått omvärdera. För även jag kan gå in i väggen och det har faktiskt inte med jobbet att göra. Det handlar om livet. Pusslet. Att få allt att gå ihop. Förra läsåret (17/18) var det jobbigaste jag varit med om på många sätt. Dels blev min pappa sjuk och det tog på krafterna. Men det värsta var vardagspusslet. Att få schemat att funka. Mitt jobbschema synkade jättedåligt med mitt vardagsschema och varje vecka fick jag flexa ut flera timmar innan jag skulle…

  • löpning,  Personligt,  yoga

    Inte bara en flört

    Jag trodde det först. Att vi flörtade och kanske skulle det leda till en passionerad affär. Det gjorde det. Men som i en kärleksrelation gled passionen undan och ren kärlek började växa fram. Jag pausade ibland, gick tillbaka till mitt äktenskap, min grundrelation, men så var jag tvungen att inse att flörten inte bara var en flört, utan att jag behövde den relationen också. Mitt äktenskap var kanske lite på fallrepet, men inte helt och fullt. Jag tror att vi klarar det här. Jag måste bara inse att jag är polygamist. Jag måste kunna älska flera samtidigt. Löpningen kom först. Sen kom yogan. Löpningen blir nog lite svartsjuk ibland. Men…

  • Personligt

    Jag har gjort slut!

    Jajamen. Det får räcka nu! I mitt förra inlägg skrev jag om kroppsnojan, som påverkar mig (och miljoner andra, främst kvinnor) kanske mest sommartid. Tanken på att vara avklädd på stranden, att visa upp sig i hela sin prakt (as good as), det är något som får så otroligt många att må dåligt. Vi nojar över magen, brösten, rumpan, låren, celluliterna, volangerna, bristningarna… Jag vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt beslöt jag mig för att göra slut med kroppsnojan. Jag är för sjutton 48 och har fött två barn. Jag tränar och gör en massa olika saker och ska väl våga tro att jag är bra nog, oavsett…

  • Personligt

    Det där med kroppen – och så lite perspektiv

    I fyra dagar har jag varit på stranden. I fyra dagar har jag känt mig obekväm. Blek, gropig, hängig. Jag ser mig omkring och ser att det finns alla sorters kroppar där på stranden. De allra flesta ser ut som min, dvs ”icke-perfekt”. Sen finns det någon som drar åt det mer perfekta hållet. Ofta hör den kroppen ihop med en 17-åring eller så. Vi pratar om det, andra kvinnor och jag. Om hur obekväm man känner sig. Hur man ser fel och brister. Jämför sig. Jag försöker peppa mig med att jag snart är 50 och att kroppen är rätt ok för att vara i den åldern. Jag jobbar…