Personligt

Om att lyfta på locket

Det är ju ingen hemlighet här att jag åter drabbades av min depression och har fått börja äta antidepressiva igen. Men det är ingen hemlighet någon annanstans heller, egentligen. Inte så att jag bär det på en t-shirt, men jag har berättat för de jag har närmast mig, både i familjen och på jobbet. Och det är så skönt! Att sitta med sin chef och bara klä av sig, säga som det är, att det inte längre är så kul och att jag till och med funderat på om jag är på rätt plats. Min chef är en utpräglad känslomänniska, så det slutar med att vi smågråter ihop och visar tydligt hur viktiga vi är för varandra. Tillsammans funderar vi över hur vi ska gå vidare, få saker att bli bättre.

Den där dialogen är så viktig. Både med henne och de andra, som är nära mig i min vardag. De som kan se att det är en ”sån” dag idag. De som fattar och kan vara beredda att anpassa sig lite. Men som också vet att det kommer att vända. Som tillåter sig att vänta. Som inte kräver mer än vad som behövs.

Härom veckan, när jag ledde ett ”vanligt” yogapass för kollegorna igen berättade jag också för dem att jag nästan inte haft ork innan och att jag nu är på väg in i ljuset igen. Flera har sökt upp mig sedan och berättat att också de äter tabletter, känner andra som gör det, har gjort tidigare osv. Vi pratar mycket och kommer ändå närmare varandra. Delar något. Och vi förstår.

Det slutar ofta med kramar. Och behovet av beröring finns ju där, hos oss alla. Alla vill kanske inte bli fysiskt berörda, men de flesta av oss mår oerhört bra av att någon bara lägger en hand på axeln, klappar någon på armen, lägger armen om när man passerar varandra i korridoren. För mig betyder det så oerhört mycket. Någon ser mig så pass mycket att den vill röra vid mig. Och jag ger tillbaka. Jag skojade tidigare idag, när jag kom till jobbet med ett leende på läpparna och bara kände ”Åh, vad jag tycker om dig!” till var och varannan människa jag mötte. Ni vet, som när man blir lite småfull. Men det är en härlig känsla efter allt mörker.

Det finns underbara människor. Och tänk att jag känner så oerhört många!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *