Personligt

Depression, ångest och allt det där

Jaha. Är jag på väg ner igen?

I höstas slutade jag med antidepressiva efter en hel del år. Kände att livet, trots vardagspussel och stress, ändå gick åt rätt håll. Jag har mina verktyg, som yoga och fysisk rörelse och kände mig rätt stabil.

Det blev till en början inga dramatiska förändringar. Fast jag upptäckte att jag plötsligt hade mycket mer nära till tårar än vad jag haft på länge. Det räckte att något slog an en sträng, så började det flöda. En omtänksam kommentar på jobbet kunde få ögonen att fyllas. Och det allra värsta: En FILMTRAILER får tårkanalerna att totalt balla ur, VARJE GÅNG!
Vilken film? Det vågar jag nästan inte ens tala om. Men har jag lyft på locket så har jag. “Captain Marvel”. När texten HER vidgas och blir A HERO – då blir jag alldeles tårig. Mina söner skrattar sig närapå fördärvade av detta och jag bjuder tack och lov på det. 🙂

Jag kan acceptera att jag har nära till tårarna. Men det känns som att mörkret kommer närmare. Saker på jobbet blir lite för stora. Problem växer. Jobbets schemas taskiga synk med vardagens program knäcker mig nästan. Tröttheten som drabbar mig är förlamande – och ändå kan jag sova dåligt. Små pucklar blir stora berg. Självklarheter faller bort. Motstånd blir väggar och murar.

Idag satt jag på bussen på väg in för att jobba kväll och tänkte att jag inte ens ska försöka. Jag behöver ringa och komma till en doktor igen. Sen mötte jag mina jobb-yogis i källaren och ledde dem igenom ett pass och såg ljuset igen.

Yoga – ett ljuvligt verktyg

Men sedan kom jag hem på kvällen och gick direkt till skåpet och tog min första tablett, en liten dos. Somnade med en känsla av att allt kommer att bli bra och vaknade med begynnande bieffekter. Den värsta är att mörkret blir ännu mörkare.

Men det finns en stor skillnad i det här mörkret. Och det är att jag VET att det ganska snart komma ljusna. Och jag vet också att livet kommer att bli lättare. Inte bara för att jag har tagit hjälp (ska naturligtvis till en doktor också), men också för att jag vet att pojkarnas aktiviteter, som äter upp den lilla energi jag har just nu, lugnar sig dramatiskt nästa år.

Så peace out. Ett andetag in, ett andetag ut. Snart.

One Comment

  • Ingmarie

    Kämpigt… Jag har ju varit i det där svarta hålet så jag tror jag förstår. Jag har dock vägrat tabletter. För mig tar de bara bort symtomen. Nu för tiden är jag mestadels glad men måste hela tiden vara på min vakt. Antar du testat terapi av något slag? D-vitamin? Johannesört eller liknande?
    Styrkekram!

Lämna ett svar till Ingmarie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *