löpning

Ultraintervaller

Nej, jag har verkligen inte tränat några ultraintervaller. Men i lördags gjorde en stor del av de jag följer på Insta det. Det var inlägg efter inlägg och folk sprang och sprang.

Och jag blev inspirerad.

Det var länge sedan. Jag kan visserligen längta ut efter att springa, men så där inspirerad som jag blev i helgen, det var länge sedan. Och naturligtvis hade jag fullt upp. Städning hela lördagen och firande av ett styck son (som nyss fyllt tio år) på söndagen.

Jag försökte pigga upp mig lite genom att lyssna på Pace on Earth-podden (de var de som låg bakom alla ultraintervaller under lördagen) istället för min vanliga zombie-podd. Jag skrollade igenom deras flöde och vips, så hade jag hittat precis det avsnitt jag behövde lyssna på. Avsnitt 77: “Sluta räkna kilometertider! Om lågpuls och MAF-träning”.

De som följt mig tidigare vet att jag försökt mig på MAF-träning, dvs lågpulsträning på det sätt som Dr Philip Maffetone har tagit fram. Då räknar man ut ett pulsspann som man ska ligga inom när man springer. Man tar 180, drar ifrån sin ålder och räknar sedan lite till eller från, utifrån om man varit sjuk mycket, är i superform etc. Så även om det är en formel är den ganska anpassningsbar.

Jag har läst massor och alla är så positiva. De tycker att det är superjobbigt att springa så långsamt till en början, men efter bara ett par veckor eller någon månad har de ökat sitt tempo på samma puls. Superbra, med andra ord.

Men när jag har testat har det bara inte gått. Jag har kunnat gå rätt fort utan att komma upp i pulsspannet, men så fort jag springer ens det allra minsta, så drar pulsen iväg. Pang, massor över mitt spann. Jag har sprungit så långsamt att jag till slut har kunnat gå i sömnen snabbare. Vi pratar om km-farter som 13 min/km!!! Det GÅR liksom inte. Sen blir man ju vansinnigt frustrerad och stressad av att det bara inte fungerar och pulsen drar iväg desto mer. Jag försöker och försöker – utan framgång. Sist var för ett år sedan och frustrationen blev så stor att jag knappt har sprungit alls i år!!

Så döm om min förvåning – och glädje – när de säger att det finns de som liksom har ett svart hål i sin puls. Att det bara inte går att springa inom spannet. Och att det beror på att kroppen är för ovan att befinna sig där.

Men hjälp! Det är ju JAG! Precis så har jag det! EXAKT!

Så jag lyssnar ivrigt. Och får höra att man måste lära kroppen att röra sig inom det spannet. Det spelar ingen roll vad man gör. Vifta på armarna om det funkar! Börja med tio minuter.

Så jag gjorde det. När mina gäster hade lämnat huset slet jag av mig mina klackskor och letade fram vinter-spring-kläderna. På med mössa och pulsbälte. Och så stack jag ut i mörkret och kylan.

Jag fokuserade på att gå. Fort. Först tänkte jag ta mig en sväng ner till samhället, men jag ville se vad som hände om jag gick länge i backe. För långa backar är något jag inte lider brist på. Så jag gick och gick och pulsen HÖLL SIG INOM SPANNET! Inte hela tiden, men rätt godkänt. Sen småsprang jag lite av och till och gick sedan uppför nästa backe, med samma resultat. Väl uppe på toppen gjorde jag något superhärligt: Jag vände och småsprang ner! INOM SPANNET!

Så kanske. Kanske kan det gå. Mitt mål när det gäller löpning är fortfarande KRAVLÖST, men kanske kan jag lära mig och min kropp att befinna sig i det där riktiga lågpulsspannet.

 

4 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *