Personligt,  yoga

Bara smeker väggen lite

“Jag kommer aldrig att gå in i väggen. Jag är inte tillräckligt brydd om mitt jobb.”

Det är rätt många år sedan jag sade så och jag har fått omvärdera. För även jag kan gå in i väggen och det har faktiskt inte med jobbet att göra. Det handlar om livet.

Pusslet. Att få allt att gå ihop.

Förra läsåret (17/18) var det jobbigaste jag varit med om på många sätt. Dels blev min pappa sjuk och det tog på krafterna. Men det värsta var vardagspusslet. Att få schemat att funka. Mitt jobbschema synkade jättedåligt med mitt vardagsschema och varje vecka fick jag flexa ut flera timmar innan jag skulle sluta och sedan ägna resten av veckan åt att jobba in de där timmarna. När jag var ikapp, då var det dags igen. Måndag, tisdag och onsdag slet på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. På onsdag kväll var jag så slut att jag förvandlades till ett monster, vecka efter vecka.

Det tog tid innan min man förstod hur illa det var. Men jag märker nu, när jag går in i ett liknade år, att han har en ny medvetenhet. Tack och lov. <3 Och jag själv har blivit bättre på att säga till.

På jobbet genomgår vi en omorganisation. Den mänskliga hjärnan är generellt EMOT omorganisationer, för den vill göra som den alltid har gjort. Vi är extrema vanedjur och mår ofta dåligt av att saker förändras. Så ni kan ju tänka er hur vi har det på jobbet. Oro, stress, frustration. Mycket gnäll över saker som vi inte kan göra något direkt åt. Vi är icke-konstruktiva och har svårt att tänka framåt.

Försöker landa i nuet. Andas in, andas ut. En sak i taget. 

Även jag har hamnat i det där. Undrar hur jag ska orka, hinna, fixa allt. Ser kollegorna må dåligt och min empatiska förmåga gör att jag mår allt sämre. Målar fan på väggen. Vad händer om den eller den kraschar?

Hemma har det varit “mitt-i-renoveringen” länge nu. Två pojkrum är äntligen “nästanklara”. Men det har tagit tid och kraft. Nedervåningen är full av högar med saker som ska till tippen, vinden, fattas beslut om… Damm, färgburkar, skruvmejslar. Inte mycket vila på hemmaplan, alltså. Skönt att jobba fysiskt, att se förändringen, men också oerhört jobbigt.

Förra måndagen kom jag helt slut till jobbet. Vi tränade yoga och när passet var slut blev det nästan lite gruppterapi. Eller grupp-ältande. Stressen satt i, oron var kvar. Det kändes som att yogan bara skrapat lite på ytan.

Jag var sur, irriterad och lite gråtfärdig hela dagen.

Men klockan sju gick jag ner och hade pass på barnavdelningen. Där var det lugnt och skönt och jag gick runt och städade. Tänkte att jag ju egentligen trivs rätt bra. Gillar mitt jobb i grund och botten och vad är det egentligen som har hänt? Att stressa över att få ihop tiderna är en sak, men när sedan även innehållet blir upphov till stress och oro – så ska det ju inte vara?

Så jag gjorde som i somras, när jag gjorde slut med mina kroppsnojor. Jag beslöt mig för att släppa taget. Inte skapa mer stress än jag behöver. Våga säga nej. Och om tiden inte räcker till, då måste väl det få synas. Jag ska inte slå knut på mig själv för att vara alla till lags. Vardagen är tuff nog ändå, jag behöver inte göra det ändå tuffare.

Faktum är att det har varit lite bättre sedan dess. Även om det är en balansgång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *