Personligt

Det där med kroppen – och så lite perspektiv

I fyra dagar har jag varit på stranden. I fyra dagar har jag känt mig obekväm. Blek, gropig, hängig. Jag ser mig omkring och ser att det finns alla sorters kroppar där på stranden. De allra flesta ser ut som min, dvs ”icke-perfekt”. Sen finns det någon som drar åt det mer perfekta hållet. Ofta hör den kroppen ihop med en 17-åring eller så.

Vi pratar om det, andra kvinnor och jag. Om hur obekväm man känner sig. Hur man ser fel och brister. Jämför sig. Jag försöker peppa mig med att jag snart är 50 och att kroppen är rätt ok för att vara i den åldern. Jag jobbar på att stå rak och inte gömma mig. Fick höra att jag rörde mig värdigt när jag kom ner på stranden igår. Det var jag rätt nöjd med.

Men jag ser och känner mina skavanker. Tänker att jag ska älska dem, men det är lättare sagt än gjort.

När jag kom till jobbet idag hade jag tänkt att ta mig några minuter och skriva om det här med kroppen, kroppsångest, skavanker, hur vi mår osv.

Då kom den där kvinnan. Som frågade om jag ville hjälpa henne och kontrolläsa en text. Hon var inte svenska. ”Aha, ett CV” tänker jag och eftersom jag har det var lugnt sade jag att jag visst kunde hjälpa henne.

Det var inget CV. Det var en överklagan. Och den ska jag naturligtvis inte gå in på, men att må dåligt över att man har bristningar och celluliter – det är inte klokt. Ett i-landsproblem. Det finns värre problem där ute.

Så nu postar jag en bild som jag ALDRIG skulle postat annars.

Ser ni hur magen veckar sig? Lite som bulldeg? Sån ser jag ut. Jag, och de allra flesta med mig. Och kanske kan det bli så att jag en dag postar bilder på mina bristningar, ytliga blodkärl och celluliter. Men jag är inte riktigt där än.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *